för första gången på ett par år har jag känt mig både glad o lycklig o lugn i flera veckor!!

Det känns som mycket har varit bra, det har gått åt mitt håll lixom!!

Inga down dagar, eller ångestattacker eller funderingar....

Jag verkligen trivs med min tillvaro just nu!! O jag är SÅÅ nöjd över att jag tog steget att börja skolan!! Förmodligen det bästa på MYCKET länge!!

Däremot kommer tanken att nu kanske jag är för glad, för lycklig... O vad ska nu hända som förstör.... För livet är ju faktiskt inte bara solsken, det händer bra saker o det händer dåliga.

o sist jag kände mig sådär dunderlycklig, var när min dotter kom till världen o jag kände att lyckan var total när jag hade fått en liten tjej!!!! jag minns att jag tänkte det flera gånger om dagen att jag kunde inte få det bättre o jag var SÅ stolt!!!

Då blev jag ju först inlagd på sjukhus efter ett par veckor med komplikationer efter det o sen kom förlusten av pappa...

Lite rädd är jag för att vara lycklig o må bra, det ska erkännas, det har jag alltid varit. Det är så jobbigt att falla ner när man är så högt upp!

Men just nu njuter jag faktiskt av tillvaron, o man kan ju tack o lova inte veta vad som ska hända!!

Livet leker o jag ger mig in i leken o får tåla den oxå!!! :)

I min hjärna får man dåligt samvete när man gör nåt som klassas som fel/olagligt/elakt.

Man känner ånger o man känner sig dum, o framförallt har man en SPÄRR som gör att man inte vill vara ond!

Man vill inte framstå som elak, självisk, ond....

Kan det finnas dom som vill vara onda??

Eller är det rent av så att dom går runt o tycker att dom är goda, de kanske rent av tror att de är RIKTIGT goda medmänniskor.

För ingen vill väl lämna efter sig minnet som ond?

Tänk om man går runt o är värsta onda "Hitler" utan att fatta det???

Självklart är inte jag godheten själv, jag kan va både elak o dum o ego många gånger o inte tänka mig för.... Men sen efteråt känner man ju sig som värsta hemska människan.

Fattas den biten hos vissa eller hur är det möjligt???

Jag har verkligen INGEN förståelse för såna utpräglat onda varelser som kan gå runt o göra så hemska saker o sen bara le efteråt o dessutom TRO att man gör nåt BRA!!!!!!

man blir ju helt fundersam, vart är mänskligheten på väg???

Vi MÅSTE bemöta varann med kärlek o förståelse för varandras olikheter, men det måste samtidigt finnas en gräns!

Jag kan INTE va ödmjuk o förlåtande mot människor som tar sig friheter att ödelägga så många unga människors liv för sin egen "vinnings" skull (eller vad fan man nu ska kalla det)

Nej, jag tar hand om mitt liv o mina bekymmer o måste försöka att inte låta det gå ut över andra....